Orienteringssporten

                      i Strängnäs under 1920- och 30-talen.

Vid en förfrågan av Malmby IF:s ordf. Hans Mårtensson till författaren av denna artikel huruvida jag vore villig och intresserad av att delgiva nutidens orienterare något av huru vi upplevde skogsluffar-sporten under 1920 – 30-talen, då denna sport var relativt ny och i allra högsta grad amatörbetonad, så vill jag med stor glädje i mitt skogskarlshjärta villfara denna önskan. Jag vill därvid framhålla, att sådana amatörer som då tog sig fram i skog, snår, kärr och bergknallar m.m., med hjälp av den utrustning som då fanns, kommer aldrig mer att finnas till! 

Första frågan är denna: Hur kom orienteringssporten till Strängnäs?

Jo, den kom med regementet I10 som ”intog” staden den 3 juli 1921. Men själva sporten var inte riktigt upptäckt ännu, den fanns dock där så att säga anonymt i militärövningarna, särskilt då i övningsgrenen fälttjänst. I den grenen ingick bl.a. att med hjälp av karta och kompass taga sig fram genom terrängen till avsedda platser och det fick man lära sig på militärskolorna. Kartan var Generalstabskartan, 100.000-delen, och kompassen var en stor och tung lådkompass med låda av trä och kompasshuset var ovridbart, så vi fick gå på ”blå nål” som uttrycket var vid riktningsangivelse.

Nu skall ingen frestas att tro att militärerna på den tiden på sin fritid sprang ut i terrängen och tränade hårt. Nej då, det fick vi nog av på marscherna i tjänsten, så övningar och träning i den nya sporten var det icke mycket att tala om. Var det någon som ”tjuvtränade” lite så betecknades det alltid som ”onödigt spring”. Vi skulle ju alltid vara konditionsstarka ändå. Men så år 1920 (möjligen 1919) var det en kapten på Göta Livgarde vid namn Ernst Killander, som upptäckte att det gick att tävlingsmässigt taga sig fram springande i terrängen till bestämda punkter (kontroller) med kartans och kompassens hjälp. Det uppstod ett livligt intresse för denna sport och den slog starkt rot hos Skogshögskolans personal samt hos militärerna. Sporten utvecklades fort och följden blev att Riksmästerskap anordnades och efter ett par år instiftades svenskt Mästerskap. De som lade beslag på detta nya mästerskap var skogshögskolans jägmästare och d:o elever, som ju hade skogen till ”lektionssal”, men tätt i hälarna på dem kom militärerna, som ju hade vanan inne.

Såsom en framstående orienteringslöpare från denna första tid vill jag framhålla den legendariske Folke Törn från Skogshögskolan, som tog ett otal SM-tecken de första 10-tal åren. Dessa framgångar för Skogsfolket och militärerna i sportens första år var ju följden av att de kategorierna behärskade kartan och kompassen. Konditionen ingick ju i yrket.Men det dröjde ej så länge förrän de civila orienteringsentusiasterna lät höra av sig och började nafsa ”yrkesmännen” i hälarna. Innan jag går in på orienteringssporten här i Södermanland och då i Strängnäs-trakten vill jag berätta något om den utrustning vi hade då i början på 1920-talet. Och jag vågar nog säga, att om en nutidsorienterare skulle sammanträffa med en 1920-talskollega, då skulle han nog utbrista i ett hjärtligt gapskratt och tro att han kommit på maskerad. För det var så att vi hade ingen särskild utrustning då. Vi kan börja vid fötterna och de skor som förekom var i regel ett par avlagda ”gåbortskor”, som måste räcka över fotknölarna. På dem spikades fast på sulorna tvärgående läderremsor för att motverka halka, vidare det sämsta byxparet i garderoben, vidare (i början åtminstone) den sämsta kavajen och till den väst (!) eller tröja, vidare hatt (!) eller mössa (väl använda).Undertecknad sprang sin första tävlingsorientering 1927 i en kasserad permissionsuniform! Så var det kartan, som var i skala 1:100.000-del och utan några som helst tecken om start- eller kontroll- och måltecken.  Sträck- och kontrollangivelser kunde lyda så här: Startplats: Torpet 100 m söder H i Holmtorp. 1.kontroll västnordväst 2.100 m: bäckkröken 200 m norr t i Norrtorp. Allt detta fick tävlanden själv leta reda på, på kartan och anteckna för att komma ihåg. Så var det kompassen som var, som sagts tidigare, lådkompass av trä, med kompasshus vilket icke gick att vrida, utan man gick på ”blå nål”. Men ganska snart kom en liten fin vridbar kompass i marknaden. Det var ett par orienteringsbröder Kjellström som konstruerade den och det var vätska i kompasshuset så den var inte så ”darrig” och känslig av sig utan fin, lätt och bra. Några nummerlappar på löparna förekom icke de första åren, man kan med fog säga, att så gott som allt som rörde orienteringslöpning var mycket anonymt på den tiden. Startnumret var angivet på det ”hemliga” kuvert, som innehöll uppgift om målets belägenhet. Detta ifall att löparen av någon anledning gick ur (bröt) tävlingen. Sättet att delgiva en sträcka i taget befanns vara obekvämt varför infördes startkort som innehöll startnr., kontrollangivelser samt målets plats. Kontrollerna var alltid bemannade och kontrollanterna stämplade eller skrev på tiden (klocktid) när passage skedde. Kontrollskärmarna var röda som nu, men utan vit diagonal. Diagonalen infördes till hjälp för färgblinda löpare. Vid mindre tävlingar och träningsd:o uppkom uttrycket ”burkorientering”, vilket betydde, att på skärmstången sattes fast en plåtburk, som innehöll lappar med sträckangivelser sträcka för sträcka. Det var enkelt och bekvämt – utom för den som svarade för det hela. Denne fick offra en hel förmiddag för att placera ut skärmar med ”burkar” i skogen och efter tävlingen (träningen) gå och taga in dem igen ! Gavs alla sträckorna på ett startkort så kunde på kontrollerna sitta block med bokstavsbeteckningar på bladen som då löparen  skulle avlämna vid målet. Som jag tidigare berört, så dominerade ”yrkesmännen” tävlingarna i DM. de 2-3 första åren i Södermanland. DM-mästare 1923 blev sergeanten Gustaf Falk. 1924 blev furiren Alfred Ljung DM-mästare och lagsegern 1923 till Reg. IF och 1924 till Södertälje IF med Reg. IF som 2:a. 

Hände det inga malörer vid tävlingarna då?

Jo då, det var felställda kontroller och ibland fel sträckangivelser m.m. Största malören i Strängnästrakten var när IFK Mariefred skulle svara för DM-tävlingen i Södermanland 1931, då på grund av att en gammal karta användes och därvid kom en kontroll att anses tvivelaktig så protest ingavs och omtävling skulle ske. Tyvärr sprack även omtävlingen på grund av att tävlingsledningen underlät att låta personligen ställa kontrollanterna på rätt plats med påföljd att dessa villade bort sig i skogen och kontrollen kom på galen plats. Det blev protest igen och det blev en mycket tråkig och dyr affär för föreningen. Det var beklagligt att IFK Mariefred, som icke hade så stor rutin och erfarenhet av större tävlingar, vågade sig på ett DM. Ledaren Bander hade nog drabbats av övermod. Som tidigare framgått, så var militärerna dominerande de första åren i Sörmland, men det tog snart slut med detta, för de civila grabbarna lärde sig konsten rätt fort samt var mycket träningsflitigare än Reg. IF:s pojkar. Jag vill särskilt framhålla  vilka orienteringspojkar som visade “framfötterna” på 1920–30- talen i Strängnäs med omnejd.

IFK Strängnäs: Sievert Eriksson, Erland Ek, Erik Odman, Alvar Segerström o Åke Eveland.

Reg. IF: Aldor Leijon, Knut Johansson, B.Juhlin, Gösta Odqvist, Carl Sergel o Tore Eklund.

Åkers IF: Werner Stake, Sigvard Johansson o Alvar Löfgren.

Länna GoIF: Olle Larsson

Mariefred: Nils Widén o Sven Thörnblom 

Den första ”stora” tävlingen här i Strängnäs hölls i okt. 1927 med IFK som arrangör o Gustaf Wetterberg som banläggare med assistans av ”Sotar-Ernst”. Den var att betrakta som en försökstävling o att placera kontrollerna rätt. Tävlingen gick i terrängen öster om Lännasjön på en sträcka av 8,5 km med 4 kontroller, bland vilka det förekom ”bara” 2 torp, återstoden var bäckkrök o bergknalle. Målet var vid Biskopskvarn. Om en nutidsorienterare tar sig en titt på kartan över området nu, så kan han nog konstatera att det var fin o trevlig nybörjarterräng. Starten var vid St.Trana. Segrare i denna första tävling blev furiren K.B.Jonsson, Reg. IF.  Jonsson, som var färgblind, klarade de röda skärmarna fint som då saknade diagonal. År 1928 var det av någon okänd anledning ingen tävling, kanske det berodde på att något Strängnäs-Mästerskap ännu icke instiftats. Det var dåvarande red. Einar Gustavsson, Strengnäs-Tidning, som sammankallade berörda ledare från stadens föreningar den 14/10 1929, varvid beslöts att ett Strängnäs-Mästerskap i orientering instiftades och att första tävlingen skulle äga rum den 27 oktober 1929. Till lagtävlingen skänkte Strengnäs-Tidning ett stiligt vandringspris. Tävlingen var öppen endast för Strängnäsföreningarna. Men efter 5 – 6 år inbjöds Åkers och Mariefreds orienteringsgrabbar att vara med. Och man måste nog säga att Åkersgrabbarna var rätt så ”ohövliga” mot värdarna genom att lägga beslag på såväl individuella som lagsegrar. Verner Stake och C:o grusade våra fortsatta segerförhoppningar titt o tätt. Men det sporrade oss och det jämnade ut sig rätt så bra i fortsättningen. 

Nu till tävlingarna om Strängnäs-Mästerskapet.

1929: Mästare: Aldor Leijon, Reg.IF.  Lagtävling: 1) Reg. IF.  Kommentarer: Tävlingsplats Häradsskogarna. Start: Hörby och mål L:a Skälby, 4 kontr., 35 delt., disigt o regn. Omkl. i en loge. 

1930: Mästare: Aldor Leijon, Reg.IF. Lagtävling: 1) Reg. IF Kommentarer: Tävlingsplats Lännaskogarna. Start: Västerby och mål Björndal, 4 kontr., 10 km, 36 delt. Tyko Ödman (ä. oldboys) sprang i storstövlar. Bröt  ”hemligt kuvert” vid starten och gick direkt till mål. 

1931: Mästare: Bernt Juhlin, Reg. IF. Lagtävling: 1) Reg. IF som tog lagpriset för alltid. Kommentarer: Tävlingsplats Länna - Barva. Start:  Stavtorp, mål Navesta. 4 kontr., 11 km, 35 deltagare. En felaktig sträckangivelse för en löpare ställde till besvär. 

1932: Mästare: Aldor Leijon, Reg.IF. Lagtävling: 1) Reg. IF  Kommentarer: Tosterön. Start: Björndalsviken, mål Edeby. 40 delt. 4 kontr., 9,8 km. Regnigt o svår dimma, många löpare stannade ej förrän Mälarvattnet tog emot. Segraren hade 16 min. bättre tid än 2:an Calle Sergel. En tredjedel av delt. bröt tävlingen. 

1933: Mästare: Halvard Hansson, IK Viljan. Lagtävl. Reg. IF. Kommentarer: Tävlingspl.: Kjula-Barva.Start: Mostugan (Kjula) mål Karlkulla (Barva), 50 delt. 4 kontr, 12,3 km. Lätt o fin bana. 

1934: Mästare: Aldor Leijon, (för 4:e gången). Lagtävling: 1) Reg. IF Start och mål: vid Magbro (Dunker), 36 deltagare, 4 kontr. 12 km., Fint och klart väder men kallt. Lite snö! 

1935: Mästare: Gösta Odqvist, Reg. IF. Lagtävl. Reg. IF.  Kommentarer: Tävlingsplats Kjula - ÄrlaStart: Nastorp (Kjula). Mål Rökärr (Ärla), 40 delt. 4 kontr. 9,5 km. Trevlig tävling o fin terräng. Finfin målplatsägare. 

1936: Nu hade Åkers- o Mariefredspojkarna kommit med.  Mästare: Arne Högberg, Åkers IF Lagtävl. Åkers IF  Kommentarer: Tävlingen gick i Dunker. 4 kontr. Vem var denne mästare?  Hördes aldrigav mera!

1937: Mästare: Werner Stake, Åkers IF. Lagtävl. Reg. IF. Kommentarer: Tävlingsort Gillberga, väster om Eskilstuna. Det var längst borttävlingen gått någon gång. 86 delt. 11 km. Mål Hagby gård. Ledare o  banläggare Lennart Lundmark ”Ordinarie” ban- läggare Källén var kommenderad till Stockholm. 

1938: Mästare: Olle Larsson, Länna Gif. Lagtävl. Åkers IF. Kommentarer: Det var 10-årsjubileum för tävlingen och Olle Larsson fick Reg. IF:s guldmedalj. Start och mål: vid Löfsäters såg, Ärla.  70 delt. 4 kontr. 9,7 km.B.Juhlin, Reg. IF skadade sig rätt så svårt att han måste bryta. 

1939: Nu hade Strängnäs-Mästerskapet upphört. Idrottskretsar hade bildats i länet och nu hette tävlingen i fortsättningen Kretsmästerskap. Åkers IF arrangerade  i  Dunkers-skogarna. 1:ste kretsmästare: Olle Larsson, Länna Gif. Lagtävl. Åkers IF. 

Många av oss orienteringsmänniskor, äldre och även nu medelålders minns nog denne Olle Larsson som en synnerligen sympatisk, snäll och trevlig orienteringskamrat. Tyvärr gick han bort för tidigt, några år efter fyllda 60. Vi skogskarlar från den tiden kommer alltid att ha honom i vårt minne såsom den glade, vänsälle och skicklige skogskarl och människa han var, såväl i sitt yrke som i orienteringssporten.

Vi minns även den glade, sympatiske, orienteringsskicklige och kraftfulle orienteringspojken från Åker, Werner Stake. En trevlig och bussig tävlingskamrat i alla väder och skiften, som hade lätt att få vänner bland tävlande, kontrollanter och banläggare. Förekom det heta diskussioner om banor, banläggare och kontroller så kom alltid Werner med det förlösande, sakliga och vänliga ordet och återställde orienteringsfriden. Vi skall bevara hans ljusa minne bland oss skogskarlar länge! 

Till sist vill jag erinra om den 4-faldige Strängnäs-Mästaren, min yrkeskollega och tävlingskamrat i skogen, i skidspåret o landsvägslöpning, den glade, långbente och lite bohemiske Aldor Leijon, Reg. IF. Han satsade alltid för fullt från starten och gick han rätt så blev det framstående placeringar. Men vid DM och andra större tävlingar var lyckan icke så bevågen. Han kunde leda en tävling vid näst sista kontrollen, men så chansade han o det sprack. Han var en glad och god kamrat och vi ska minnas honom länge. Tyvärr lämnade han det jordiska vid några och 60 år.Vi lyser frid över dessa orienteringsgrabbars ljusa minne! 

Jag återgår nu till Strängnäs-Mästerskapet och konstaterar att detta upphörde med 1938 års tävling och nu hade ett annat tagit vid för att fortsätta den ädlaste av alla sporter (tycker åtminstone jag). Skrivaren av denna artikel hade den stora skogskarlsglädjen att få vara tävlingsledare och banläggare vid 9 av de 10 mästerskapstävlingarna. Det var tävlingen 1937 jag på grund av bortkommendering icke kunde åtaga mig jobbet. Lennart Lundmark skötte om den tävlingen med den äran. Under dessa 9 tävlingar var mig turen och lyckan synnerligen bevågen i det att jag lyckades undgå felplacerade kontroller, vilket alla orienterare väl vet att det kan vara ett verkligt gissel för orienteringsidrotten.

Det har varit mig till stor glädje och tillfredställelse att få sitta i Strengnäs Tidnings ”katakomber” (källare) och gå igenom de gamla tidningsläggen från åren 1923 – 24 och 1927 – 1939 och där i tävlingsreferaten få återuppliva orienteringssportens speciella tjusning och där möta så många välkända namn på orienteringskamrater samt platser och orter där tävlingarna gick de åren. Jag vill därför uttala mitt varma och hjärtliga tack till Strengnäs Tidnings Sportredaktion för dess generösa tillmötesgående. När jag nu avslutar detta kapitel om orienteringssportens historia i Strängnäs med omnejd vill jag framhålla, att mitt intresse för denna sport lever fortfarande friskt i mitt sinne och kommer att göra det i fortsättningen, vilket är mycket osäkert hur många år det kan bli för en 85-åring. Det har varit en synnerligen stimulerande uppgift för mig att få delgiva de nuvarande unga orienterarna i Malmby IF, och att fått återuppväcka gamla minnen hos de äldre, om hur denna ädla skogssport uppstod och utvecklats i vår stad med omnejd.                                      

                              Gunnar Källén

                         Skogskarl av år 1938

    (av någon anledning icke Stenåldersman i mitten på 1980-talet)